Ernő Rubik skapade 1974 den första versionen av ”Rubiks kub” i Ungern. Rubik ville ha en fungerande modell för att förklara tredimensionell geometri, men det slutade med att han skapade världens mest sålda leksak. De sex sidorna och tjugo rörliga delarna kan bilda 43 biljoner tredimensionella kombinationer.

Rubiks kub är en passande metafor för det europeiska projektets framtidsscenarier om vi föreställer oss framtiden som ett tredimensionellt rum som utgörs av det europeiska integrationsprojektets djup, bredd och mångfald. Ingram Pinns illustration visar hur man kan använda sig av Rubiks kub-metaforen för att ge en bild av globalt styre. Den första dimensionen är djup – kommer den Europeiska unionen att bli mer integrerad, kommer den att förbli oförändrad eller kommer visa politikområden att återlämnas till medlemsstaterna? Den andra dimensionen är bredd – kommer EU att utvidgas med fler medlemsstater, kommer unionen att lämna unionen? Den tredje dimensionen är mångfald – kommer integrationen inom EU att bli mindre varierande (med färre ”undantagsklausuler”), kommer den att förbli oförändrad eller kommer den att bli mer varierande, med större skillnader mellan medlemsstater och politikområden? Den tredimensionella kombinationen av dessa tänkbara utvecklingar ger ett spektrum av 27
olika framtidsscenarier som alla är möjliga men inte lika sannolika.

I syfte att presentera ett litet urval av framtidsscenarier för det europeiska projektet kommer fem scenarier att granskas närmare. De är inte lika sannolika allihop, men de är alla möjliga. I början av 1990-talet forestalled sig Philippe Schmitter fyra ”framtider för EU:s politiska system” genom att variera endast två dimensioner – systemens
territoriella och funktionella räckvidd. I och med det skapade han en ny vokabulär för att föreställa sig framtiden, med termerna condomino, consortio, confederatio
och stato/federatio (Schmitter 1996). Till detta kan man lägga idén om communio – en organisation för att gemensamt möta regionala utmaningar.